Len's blogg

Diskussionen om det nedbantade svenska försvaret fyller media och fokus ligger på huruvida det är rätt eller fel att införa en yrkesarmé med större effektivitet och en större internationell insatsstyrka. Är det Sveriges territorium, dess gränser som behöver fokus eller är det den internationella arenan, vars konflikter blir allt närmre oss?

Diskussionen är utmärkt och är en viktig del i en ökad medvetenhet om att världen håller på att förändras. Säkerhetshot ser inte längre ut som dem gjorde under Kalla Kriget. Konfliktmönstren har förändrats. Ser man överlag på antalet konflikter efter Kalla Kriget finner vi en gemensam, tydlig nämnare för 95% av alla konflikter; de är alla av interstatlig karaktär. Om man bortser, om jag får generalisera, från Iraks invasion av Kuwait i början av 90-talet och Rysslands krig med Georgien i augusti ifjol, har krigen varit interstatliga. De har byggts på etnicitet, identitet och konflikter mellan olika klangrupper. Vi såg det i Balkan i mitten av 90-talet då Jugoslavien föll samman, vi har sett det i Rwanda, Somalia, Afghanistan, Ryssland/Tjetjenien och en rad afrikanska stater. Krig inom stater, inte mellan stater. Krig startad genom inre spänning, inte yttre.

Dagens nya krig
 I de diskussioner som förs och de inlägg i debatter som görs angående Sveriges nedrustning/effektivisering finns det en känsla av gammal klassisk krigspolitik. Om hot mot gränser och statens överlevnad. Om risk för ockupation och invasion. Om hot från starkare stater. Maktrealism heter det på IR-språk. Den typ av retorik som kom fram i samband med WW2:s slut och Kalla krigets uppkomst. Ryskt hot. Amerikanskt hot. Bipolaritet och allianser.

Att säga att Sverige idag står utan hot är orealistiskt och dåraktigt. Sverige är, precis som de flesta stater, på ett eller annat sätt utsatt för hot. Men dagens internationella hot är av annan typ än vad de typiska mellanstatliga hoten är. Dagens internationella hot utspelar sig hundratals mil från staten och utsätter inte Sveriges direkta territorium. Det försigkommer ingen invasion eller ockupation av Svensk mark eller dylikt. Istället utspelar sig hotet i organiserad brottslighet, i ökade illegala flyktingströmmar och konflikter mellan invandrargrupper. De etniska konflikterna utspelar sig på svenskt territorium och utsätter vår säkerhet. Vad som sker i Somalia, i Kongo, i Afghanistan, i Israel/Palestina är inte bara ett säkerhetshot för staten i sig, det är ett globalt säkerhetshot och riskerar vårt väl och ve. Vad som sker på den internationella arenan är vår sak, precis av samma karaktär som Finland var vår sak.

I diskussionen om den nya svenska försvarspolitiken fanns även ett förslag på att utvidga den internationella styrkan till 2000 man. Fortfarande en relativt blygsam summa soldater, men ändå en ökning. Denna utvidgning stoppades och minskades till 1000 man. Orsaken är att kostnaden blir för hög för försvarsmaktens budget. Och, om jag får tolka, även en rädsla för svenska förluster.

Det krävs ökat internationellt samarbete
Ekonomi är kortsiktigt, budget likaså. Det är politiskt förankrat och styrs oroväckande mycket av den typ av samhälle politikerna såväl uppfattar att de lever i och den värld de vill se. Jag anser att det är dags att vakna upp och se till fakta. De krig som idag bedrivs på flera håll i världen är av annan karaktär än vad krig var innan murens fall i början av 90-talet. Dessa krig kräver en helt annan bemötning; iform av samarbete, kunskap och satsningar. Insikt i att dagens nya krig, även om de är av interstatlig karaktär, är ett hot, en kostnad och ett tryck mot såväl vår del av världen, som den afrikanska och arabiska (där majoriteten av dagens nya interstatliga krig bedrivs). Vi ser kostnaderna i stora flyktingstormar, bistånd, svårigheter till utländska investeringar (FDI), organiserad brottslighet, miljöförstöringar och andra viktiga sektorer vi, på ett eller annat sätt, varje dag läser och kommer i kontakt med. Det sker lika mycket i Göteborg som i Darfur och Kabul. På internationell nivå ser vi ökad terrorism, oroligheter, fattigdom och relativa deprivationsgap. Oroligheter sprider sig, de internstatliga konflikterna blir globala genom en stor diaspora och globaliseringen. Vi kan därmed inte längre prata om inbördeskrig i gammal klassisk mening. Idag länkas konflikterna samman och en fallande dominobricka tar med sig andra. Dagens inbördeskrig är, drastiskt sett, lika internationella som mellanstatliga krig.

Vi kan inte längre leva efter Kalla Krigets konfliktmönster. Vi kan inte längre prata om ett neutralt Sverige eller värna om den svenska neutraliteten. Idag finns inga neutrala stater eller alliansbyggen i stil med vad vi såg under Kalla Kriget. Idag handlar det inte om att ställa sig utanför ett ideologiskt terrorbalanssystem, utan att ta sitt ansvar i en globaliserad värld. Sverige måste ta steget ut och vara en del av den internationella säkerhetsgemenskapen. Det betyder inte att vi skall göra en 'Storbritannien' och ställa upp med trupper i Irak, att vi skall bli en del av det ”krigsälskade” Väst. Detta är försvar på gamla klassiska krigsgrunder och det fungerar inte. Vi kan inte möta dagens problem med gårdagens metoder, som President Obama uttryckte det. Vi måste hitta nya. Och jag tror att de nya sätten finns i ett ökat internationellt samarbete, reformering av NATO, reformering av FN:s Säkerhetsråd och en ökad kunskapspridning bland världens regeringsmakter och försvarsmakter, samt diskussion.

Vad är mest kostsamt?
Den svenska Regeringen och Försvarsmakten bör ta sig en funderare på vilken form av kostnad som är mest påtaglig; den som är kortsiktig i form av ökat ekonomiskt anslag för internationella styrkor eller den som är långsiktig i form av ökade antal flyktingar, sociala svårigheter, organiserad brottslighet, minskad hållbar utveckling och ökad främlingsfientlighet. Det är Sveriges ansvar, precis som det är USA, Storbritanniens, Rysslands, Kinas, Australiens. Vi lever alla i en globaliserad värld där vi är sammanlänkade i andra strukturer än i allianser.

Annars riskerar vi att sätta ett pris på världen som framtida generationer får betala.

En jämn debatt med givna ämnen. Så skulle jag vilja sammanfatta kvällens debatt mellan statsministern och oppositionsledaren. Finanskrisen, jobben, skatterna och framtiden var fyra stora ämnen. A-kassan nämndes (naturligtvis...) och vilka åtgärder regeringen nu sätter in för att hjälpa de personer som nu förlorar sina jobb från exempelvis Volvo PV.

Inga överraskningar och duellen har ingen klar vinnare. Sahlins försök att ge ett säkert intryck lyckades nog hos de väljare som redan ser henne som en framtida statsminster, men jag tvivlar på att de som misstror henne blev övertygade om att hon är en lämplig efterträdare. Dock spelar det en smärre roll, då det är två år kvar innan valet går av stapeln och saker och ting lär förändras på vägen. Reinfeldt, å andra sidan, börjar bli varm i kläderna som statsminister och pratar rutin, men med problematiken i ryggen att fler och fler tappar förtroendet för honom och hans regering. Enkelt sagt kan man säga att två relativt misstrodda politiker (Reinfeldt är väl den i sin stab som dock har mest förtroende, skall tilläggas) står och diskuterar om frågor om såväl samtid som framtid.

Om man skall fokusera på framtiden tycker jag det är hemskt intressant med Sahlins prat om höjda studiemedel och Reinfeldts eventuella "Mja, vi får se nästa år". Vi har hört det förut och det kommer nu igen. Men har det blivit ett resultat hittills? Nej. Tror jag det kommer i framtiden? Ja, räknas 100 kr? Studiemedlet och fribeloppet är givna och starka frågor eftersom det berör "den viktiga framtiden", som politikerna över blockgränser pratar om. För mig är 7492 kr i månaden någonting jag både jag leva på och spara av, men majoriteten av studenter över hela landet lever på bristningskanten. Man skall inte behöva jobba samtidigt man studerar heltid för att få ens ekonomi att gå ihop. Och oavsett så förhindras möjligheten att jobba på grund av fribeloppet. Ett bra sätt att hjälpa de som är framtidens arbetare.
   Överlag är fokus på utbildning urdåligt. Satsas det på forskning är det främst inom naturvetenskapen och teknik pengarna går till. Men samhällsvetenskapen och pedagogiken? Betydligt mindre, trots att områderna är minst lika viktiga. Och detta gäller både under dessa två borgerliga år och under de socialdemokratiska. Bedrövligt är bara förnamnet.

Vi får se hur resultatet blir. För tillfället är det mycket prat och lite relevans. Som det brukar, innan ett val.

Man måste vara snurrig om man sysslar med internationell politik och ekonomi, och GLÖMMER att nämna årets nobelpristagare i ekonomi. Majoriteten av er har säkert redan hört talas om honom; Bushkritikern och Princeton-professorn Paul Krugman. En man jag hört mycket om i och med hans "nya utrikeshandelsteori" som jag träffat på när jag pluggade nationalekonomi.

Någonting som är oerhört intressant med honom som pristagare är hans politiska ståndpunkter som man finner på den liberala vänsterkanten (skall inte förväxlas med vänstern, även om amerikanare stundtals verkar tro det). Vi går mot en ny ekonomisk era där de nyliberala idealen överges för allt mer socialliberala och då brukar detta synas på pristagarna i ekonomi. Vi såg det under 70-talet då såväl nyliberalerna Friedrich Hayek som hans elev Milton Friedman fick Nobelpriset. Hayek kallas faktiskt för "Nyliberalismens fader" och hade ett flertal intressanta diskussioner med Karl Polanyi, men det hör inte till sammanhanget. Vad som dock hör till sammanhanget är att nobelprisen gavs ut alldeles innan den stora nyliberala eran (som fick fäste främst under 80-talet med Ronald Reagan och Margret Thatcher). Nu är vi i en övergång och plötsligt får en mer socialliberal ekonomisk tänkare Nobelpriset. Det är alltid lika märkligt slående!

Dessutom påminner hans skrivbord mig en del hur min vardagsrumsdelen i mitt rum stundtals är. Speciellt under hektiska tider. Papper och böcker överallt. Men någonstans, mitt i röran, trivs man (även om man till slut tröttnar).


Nåväl. Det är väldigt roligt att de dessutom valde en äkta kritiker och bloggare som pristagare. Som den galna individ jag är brukar jag faktiskt läsa ekonomipristagarnas böcker och jag skall med glädje (?) sätta mig ner och titta igenom Krugmans verk. Det komiska är att jag faktiskt väldigt sällan läser litteraturpristagarnas, men det är av skälet att jag sällan (nuförtiden) läser skönlitteratur.

Isabella "Blondinbella" Löwengrip har bränt ut sig och tar en bloggpaus. Kanske tillfälligt, kanske förevigt. Åtminstone om man skall tro tolkningarna som gjorts i media och hennes "uttalande" i bloggen. Själv är jag ingen flitig läsare av Blondinbella och det är mestadels i media man stöter på denna 17 åring, men jag reagerade starkt när jag läste om hennes beslut och orsaken till beslutet. Och tyvärr kan jag inte säga att jag är förvånad, men vad som gör mig ledsen är att det fått gå så långt.

Att vara ung och driftig är på många vis en dödsdom. Man vill vara framgångsrik inom alla områden, någon omänsklig tanke om att man klarar av allting. Att man skall klara av allting och att misslyckande är detsamma som tecken på brist på styrka och diciplin. Det är oroande hur många unga som känner detta och själv är jag definitivt en av dem. Eller snarare, jag var en av dem. När jag var i Isabellas ålder höll jag på att gå in i väggen på grund av att jag skulle vara den perfekt lyckade människan med bäst betyg, framgång som elevrådsordförande, vara delaktig i flest utomskolmässiga aktiviteter som FN-föreningen och konferenser. Jag skulle skriva ett perfekt projektarbete som skulle bli storslaget och hade ständiga järn i elden. Resultatet hade blivit katastrofalt utan min familj och vänner som satte stopp för det och fick mig, sakta men säkert, att inse vad som är viktigt i livet. De lärde mig säga nej och idag, men faktiskt inte förrän idag, har jag äntligen kommit dithän att jag prioriterat bort det mesta utöver mina universitetsstudier. Det är ett ständigt givande och tagande, och jag valde min framtida karriär som forskare mot att bli en ständigt uppbokad ungdom.

Jag hoppas Isabella Löwengrip har lika bra människor omkring sig som får henne att sätta stopp för denna cirkus. Hon är satt under en omänsklig press; inte bara för en 17 åring, utan för en människa. Det som ter sig så lätt och roligt på ytan blir en pina när det blir krav och tvång. Och för en 17 åring med de viktiga gymnasiestudierna i ryggen och drömmarna om juristprogrammet finns det bara en väg att gå - och det är den hon valt. Det är aldrig värt det, trots att man tror det när man sitter mitt uppe i ekorrhjulet.

Jag har tackat nej till min ordförandeplats i RVS och påtänkta engagemang i Utrikespolitiska föreningen, samt andra funderingar jag hade för att jag insåg någonstans att det räcker gott och väl med mina studier. Det räddade mig från utbrändhet och jag är mer än tacksam för de råd jag fått på vägen. Jag hoppas med hela mitt hjärta att Isabella får liknande råd och att hon hoppar av tåget innan det krossar henne. För har man en gång varit mitt i elden är det omöjligt att helt komma därifrån.

Flödar alkoholromantiken hos Blondinbella?
Debatten inledes av en oerhört kort diskussion om alkoholromantik och Blondinbella. Denna "storbloggare" skall ha blivit anmäld till socialen av en läsare. Socialen skall ha kontaktat hennes föräldrar, men utredningen skall direkt ha lagts ner då den saknade relevans. Dock snappade Aftonbladet upp nyheten och skrev en artikel med rubriken "Blondinbella dricker mer än vuxna". Efter det var debatten igång. I DEBATT skulle Blondinbella möta nykterhetsförbundets ordförande Robert Damberg, som innan publicerat en debattartikel på svt.se om att "bakom varje alkholdrickande ungdom finns en vuxen". Under den mycket korta debatten framhöll han detta (samtidigt som han helt ställde sig bakom Blondinbella) och Blondinbella själv menade att "Jo, visst är det fel att dricka, men jag gör det ändå eftersom vi måste se till verkligheten". Janne Josefsson blev märkbart irriterad på denna brist på inlägg att han ställde Blondinbella mot väggen med bilder och argument. Debatten i sig var meningslös då den inte ledde någon vart. Själv ställer jag mig dock bakom Josefssons argument och frågor om varför Blondinbella, med unga fans och mängder av läsare, väljer att lägga ut den typen av bilder. Jag vill också gärna veta vem som släpper in henne på klubbar, vem som köper ut alkohol till henne och varför hon lägger upp bilderna. Vad vi gör privat är en sak, vad vi lägger upp på offentliga bloggar är en annan. Diskussionen om tonåringars alkoholförbrukning och om vad som sänds ut i storbloggar är väsentligt, och fröken Blondinbella får säga vad hon vill om sin alkoholförbrukning och förebildstatus; det finns alkoholromantik i bloggen och den skall tas på allvar. Däremot skulle jag önskat en längre debatt om ämnet och jag hade mer än gärna önskat att Josefsson bjudit in Aftonbladet. Två tonåringar som diskuterar ungas alkoholförbrukning är löjligt.

Är det rätt att använda politiskt våld som metod

Debatten fortsatte med diskussion om politiskt våld, där Josefsson bjudit in såväl AFA, Motståndsrörelsen, Socialister och Sverigedemokrater. Även en journalist från Kvällsposten och en riksdagsledarmot från folkpartiet var också med i debatten. Intressant det som sades, där båda parter legitimerar sitt våld med åsikten; vi vill säkra säkerheten. Vi lever i ett land med yttrandefrihet och demokrati, och därmed har vi rätt att demostrera. Vilket är helt korrekt. Vi har såväl yttrande- som mötesfrihet i Sverige. Var och varje man har rätt att uttrycka sin åsikt i tal, skrift och i organisationer. Men vi har också någonting som kallas "mänskliga rättigheter"; någonting som står i FN:s stadgar och är implementerat i EU:s grundlag, en grundlag som ligger över våra egna grundlagar. Mänskliga rättigheter sätter ett likhetstecken mellan respekt för alla människor; oavsett sexualitet eller hudfärg, etnicitet eller åsikter.
   Båda partner legitimerar sitt eget våldsutövande och menar till och med är rätt att bruka våld mot de som redan gör det; att det annars inte fungerar. Föder våld just våld? Är det fredliga demostrationer eller är det bara en vit lögn, skapad av kanslierna bakom demostrationerna? Varför är det okay för de "rumsrena" ungdomspartierna att störa extremistiska ungdomspartiers torgmöten, men inte vice versa? Expo's chefredaktör Daniel Poohl menar att det inte är förrän vi tar dessa partier på allvar som vi kan bemöta dem. Är det så?

I min värld finns inget legitimt politiskt våld. Rätt och slätt, men oerhört förenklat. Oavsett om det bedrivs på lokal, regional, nationell eller internationell nivå. Detta är dock enbart i teorin. I praktiken förekommer det och man kan fråga sig; är det okay att använda politiskt våld som metod om man befinner sig i en nedtryckt regim? Gör motstånd våldet legitimt? Är det målet som skall avgöra om ett politiskt våld skall accepteras? Eller är det så att man fokuserar så i den milda grad just på det politiska våldet att man glömmer det som är orsaken till att våldet bedrivs; nämligen övertygelsen och den gemensamma kampen mot "orättvisan", mot den "ariska och rena rasen", mot avvikande sexualitet. Varför har extrema rörelser kommit fram? Vad i vårt samhälle har bidragit till det? Det är där diskussionen borde ligga. Våldet i sig är av sekundär betydelse, egentligen. Den politiska övertygelsen är det primära. Och frågan är inte om man SKALL stoppa det utan om man KAN göra det. Precis som det diskuterades om ungas alkoholkonsumtion och att "vi inte kan ändra på verkligheten", kom det upp "kan vi förhindra att det bildas extrema grupper?". Både ja och nej, man finner resultat redan tillbaka på i kolonialiseringen, i spridandet av imperium och tillbaka till den mänskliga historiens framväxt. Men om vi kan möta det? Ja, det kan vi. Men inte genom att fokusera på det som är enklast, utan att försöka möta kärnan i verket. Vi måste, som Expos chefredaktör sade, ta dessa grupper på allvar och möta deras argument. För extremistiska grupper och deras politik är ett resultat av vår egen brist på att ta itu med de stora, problematiska frågorna och sålänge vi inte kan bemöta det, kan vi heller inte förhindra spridningen av extremism. Extremism är inte, trots en del konstiga övertygelse om det, en del av det demokratiska samhället, utan en konsekvens och exkludering av viktiga politiska frågor.

Är pappor sämre föräldrar?
Sista debatten byggde på KP:s undersökning som visade att barn hellre vänder sig till sin mamma, kompis, fröken och ett flertal andra personer innan de vänder sig till sin pappa. Ett tragiskt resultat och leddes till en vild diskussion där huvudståndpunkten var att mammor tenderar att vända sig till barnet medan pappan backar och väljer att vara "lekpappa". Mamman tröstar och pappan leker. En ledarskribent från DN menade att "it takes a village to rise a child" och en professor att "det ligger hos personen". Och kanske är det så att våra könsroller och biologiska band skapar att många vänder sig till sin mamma före sin pappa, men vad som skrämmer mig mest är varför pappan kommer på femte plats. Detta diskuterades inte alls, utan det var mer fokus på mamma vs pappa, där mamman - komiskt, men inte överraskande - nästintill får en eogistisk stämpel. Att hon måste "backa" ett steg för att pappan skall komma fram. Urlöjigt, enligt mig. Ser man på min egen familj kan man se en mer klassisk könsuppdelning, med mamma som var hemmafru tills jag gick i skolåldern innan hon började studera, att jag och mina syskon sluppit allt vad dagis, fritids, dagmamma o dyl heter samt att pappa har varit den som arbetat. Det är möjligt att det är det som skapat att jag har en annan relation med mamma än med pappa, men det gör inte att jag skulle gå till min lärare eller vän än till pappa. Snarare tvärtom; jag för mer en gärna en diskussion med pappa.

Jag tror inte felet ligger i att kvinnan tar hand om barnet, det gör inte pappan till något annat än möjligtvis en andra plats. Istället tror jag uteslutande det ligger hos personen och det faktum att barn idag ser oroväckande lite av sina föräldrar. En kvinna har, i en vanlig situation, en unik relation med sina barn. Inte för att hon skulle vara en bättre människa, utan för att hon väntat och fött barnet. Sedan gör det inte henne till en bättre förälder, men det sätter henne i en annan biologisk relation. Kanske är det så att dagens pappor har det svårare att nå en känslomässig roll i sina barns liv pågrund av de könsroller de vuxit upp med? Att de då helt tar avstånd och inte vågar söka kontakt? Det är mycket möjligt. Jag är ingen sociolog och har ingen kunskap i de mönstren, mer än mina egna erfarenheter. Och sist, men absolut inte minst; vilken typ av barn har svarat på frågorna? Vad har de för erfarenheter och minnen med sig i bagaget? Vilken pappafigur har de?


Lite diskussion om torsdagens debatt. Den som lyckats och orkat läsa igenom detta får en applåd av mig.

Jag vill verkligen gratulera Martti Ahtisaari till Nobels fredspris 2008. Martti Ahtisaari, som f.d President i Finland, har på ett flertal områden arbetat för fred och säkerhet, inte minst i Aceh. Såhär lyder en del av förklaringen till priset:

"Throughout all his adult life, whether as a senior Finnish public servant and President or in an international capacity, often connected to the United Nations, Ahtisaari has worked for peace and reconciliation. For the past twenty years, he has figured prominently in endeavours to resolve several serious and long-lasting conflicts. In 1989-90 he played a significant part in the establishment of Namibia's independence; in 2005 he and his organization Crisis Management Initiative (CMI) were central to the solution of the complicated Aceh question in Indonesia. In 1999 and again in 2005-07, he sought under especially difficult circumstances to find a solution to the conflict in Kosovo. In 2008, through the CMI and in cooperation with other institutions, Ahtisaari has tried to help find a peaceful conclusion to the problems in Iraq. He has also made constructive contributions to the resolution of conflicts in Northern Ireland, in Central Asia, and on the Horn of Africa"
- Nobelkommitéen

Jag vill även gratulera Jean-Marie Le Clézio för Nobelpriset i litteratur. Le Clézio har skrivit böcker som Allt är vind, Öken och Rapport om Adam. Akademiens motivering lyder: "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen"

Gratulerar!

Ukrainas parlament upplöses, eftersom det, enligt president Yushchenko, inte gick att samarbeta. Detta skrev Carl Bildt i sin blogg igår.  Fortsättning på den historien följer antagligen med tiden.

S och mp blir allians inför valet 2010. Inte alls oväntat. Det har varit på känn länge att vänsterpartiet skall kopplas bort. Mycket tyder på att s har mer att tjäna på enbart ett samarbete med mp, som har fått fler väljare och en tydligare politik. Nu återstår det att se hur det blir av vänsterpartiet och vad Lars Ohly tänker göra.

Carl Bildt kritiserar Ingvar Carlssons debattinlägg i gårdagens DN. I sin blogg påpekar han att många av orsakerna till den svenska krisen i början på 90-talet låg i den politik som förts innan. Jag vet inte vad som var katalysatorn, men spekulationsekonomin fick full rulle under regering Bildt och de konsekvenser som följer en nyliberal ekonomisk politik. Dessutom tvivlar jag på att Sverige skulle ses som ett föredöme i den fråga. Möjligtvis i vårt sätt att hantera kriser, men det är ingen hemlighet att Friedman fick lämnas för Keynes vid de ingreppen...

Vem blir Nobelpristagare i litteratur? Idag kommer beslutet om årets nobelpristagare och jag väntar med spänning.


Godmorgon på er!

Jag vet inte varför jag får alla mina snilleblixtar när jag duschar, men uppenbarligen är det precis vad som sker. Jag påverkas oftast av vad jag tittar på och efter Mord i Sinne är risken stor att jag börjar spåna precis som Dr Hill gör. Speciellt inte med tanke på att vi har ungefär samma vis att få idéer på (stora skillnaden är att han är fiktiv och jag är verklig, vad säger det om mig?). Men oavsett började jag tänka i tankekartor och plötsligt slog några väldigt tydliga saker mig. Tänker inte dra dem här eftersom det skulle skapa förvirring, men jag tänker definitivt prata med min lärare. Det har med en sammankoppling av Samuel Huntington, Karl Polanyi, social konstruktiva idéer, kriget mot terrorismen och den hegemoniska diskurser. Den har med den stora finanskrisen att göra. Ofattbart intressant och fascinerande efter tankemönstret hänger samman. Nu förstår jag mer än någonsin varför jag även studerar religionsvetenskap vid sidan om. Det gör definitivt att jag tänker bredare.

Nåväl. Jag bör verkligen gå och lägga mig nu, eftersom jag skall upp redan 06:30 imorgon bitti. Börjar 09:15, men tack vare tidiga bussar som timar bra behöver jag inte gå hemifrån förrän 07:45. Kanon.

Förresten slog den här bloggen läsarrekord idag/igår. Kul!

Godnatt på er alla.

SvD hade en utmärkt artikel i söndagens upplaga om de svenska trupperna i Afghanistan. Igår publicerade de en artikel med namnet "Svenskar i afghanska strider" och idag en mer utredande artikel. Mycket bra, anser jag. Det är stora frågetecken varför Sverige har trupper i landet (vilket vi haft sedan 2001) och många ställer sig väldigt kritiska till det. Själv är jag osäker, men jag är överlag för samlade insatser och Sveriges trupp är en del av en väldigt stor ISAF-trupp med stöd från FNs säkerhetsråd. Dock, precis som det nämns i artikeln, skiljer sig denna fredliga trupp från andra insatser i oroliga områden som Bosnien och Kosovo, eftersom man här tydligt tagit ställning. Det är ett krig mot en, dessvärre återigen, växande talibanstyrka. Många har frågat sig, i och med Sveriges närvaro, om vi jeopardiserar med vår neutralitet. Själv anser jag inte det. I en globaliserad värld som denna är det svårt att helt och hållet hålla sig utanför konflikter och skulle en talibanregim åter träda fram finns det stora risker; både för Afghanistan som land, men även internationellt. Mellanöstern är alldeles för bräckligt för att man skall kunna negligera ett sådant hot.

Däremot är diskussionen om Sveriges s.k. neutralitet mycket intressant och viktig. Hur neutrala kan vi faktiskt fortsätta att vara? Vilka risker kan en tydlig neutralitet ge (både i regionala samarbeten som i de riskzoner man tar ställning i) och vilka fördelar har det? Att Sverige valt att släppa efter en aning har vi sett sedan 11 september och nu senast i kriget mellan Georgien och Ryssland; uttalanden som kan tolkas på olika vis. Sverige har aldrig helt och hållet varit neutralt; redan under Olof Palmes tid förekom det tydliga ställningstaganden. Mycket intressant diskussion!


Detta påminner mig om att det är hög tid att leta upp lite nyskriven litteratur om Afghanistan.

Det är möjligt att det är överdrivet. Det är möjligt att det finns helt förklarliga anledningar, men jag kan inte låta bli att bli irriterad på bristen på diplomati. Bildts enorma stöd till Georgien är problematiskt; att välja sida så uppenbarligen kan reta gallfebern på väldigt många, något som också skett. Och att välja Kiev istället för Strasbourg var korkat i detta iskalla läge. Avståndstagde från de ryska anfallen är fullständigt förståenligt och jag medhåller i att vi måste poängtera för Ryssland vad som är OK. Men det gör vi genom att behärska vårt språkbruk och följa de diplomatiska lagarna, inte välja kungaparets statsbesök till Kiev. Ukraina må vara ett land i ropet för tillfället - med deras regeringskris - men i dagsläget var det ett felaktigt val. Det är trots allt så att utrikesministern är en viktig del i hela den här karusellen. Skärpning, Bildt!