Vi kan inte längre leva efter Kalla Krigets krigsmönster
Diskussionen om det nedbantade svenska försvaret fyller media och fokus ligger på huruvida det är rätt eller fel att införa en yrkesarmé med större effektivitet och en större internationell insatsstyrka. Är det Sveriges territorium, dess gränser som behöver fokus eller är det den internationella arenan, vars konflikter blir allt närmre oss?
Diskussionen är utmärkt och är en viktig del i en ökad medvetenhet om att världen håller på att förändras. Säkerhetshot ser inte längre ut som dem gjorde under Kalla Kriget. Konfliktmönstren har förändrats. Ser man överlag på antalet konflikter efter Kalla Kriget finner vi en gemensam, tydlig nämnare för 95% av alla konflikter; de är alla av interstatlig karaktär. Om man bortser, om jag får generalisera, från Iraks invasion av Kuwait i början av 90-talet och Rysslands krig med Georgien i augusti ifjol, har krigen varit interstatliga. De har byggts på etnicitet, identitet och konflikter mellan olika klangrupper. Vi såg det i Balkan i mitten av 90-talet då Jugoslavien föll samman, vi har sett det i Rwanda, Somalia, Afghanistan, Ryssland/Tjetjenien och en rad afrikanska stater. Krig inom stater, inte mellan stater. Krig startad genom inre spänning, inte yttre.
Dagens nya krig
I de diskussioner som förs och de inlägg i debatter som görs angående Sveriges nedrustning/effektivisering finns det en känsla av gammal klassisk krigspolitik. Om hot mot gränser och statens överlevnad. Om risk för ockupation och invasion. Om hot från starkare stater. Maktrealism heter det på IR-språk. Den typ av retorik som kom fram i samband med WW2:s slut och Kalla krigets uppkomst. Ryskt hot. Amerikanskt hot. Bipolaritet och allianser.
Att säga att Sverige idag står utan hot är orealistiskt och dåraktigt. Sverige är, precis som de flesta stater, på ett eller annat sätt utsatt för hot. Men dagens internationella hot är av annan typ än vad de typiska mellanstatliga hoten är. Dagens internationella hot utspelar sig hundratals mil från staten och utsätter inte Sveriges direkta territorium. Det försigkommer ingen invasion eller ockupation av Svensk mark eller dylikt. Istället utspelar sig hotet i organiserad brottslighet, i ökade illegala flyktingströmmar och konflikter mellan invandrargrupper. De etniska konflikterna utspelar sig på svenskt territorium och utsätter vår säkerhet. Vad som sker i Somalia, i Kongo, i Afghanistan, i Israel/Palestina är inte bara ett säkerhetshot för staten i sig, det är ett globalt säkerhetshot och riskerar vårt väl och ve. Vad som sker på den internationella arenan är vår sak, precis av samma karaktär som Finland var vår sak.
I diskussionen om den nya svenska försvarspolitiken fanns även ett förslag på att utvidga den internationella styrkan till 2000 man. Fortfarande en relativt blygsam summa soldater, men ändå en ökning. Denna utvidgning stoppades och minskades till 1000 man. Orsaken är att kostnaden blir för hög för försvarsmaktens budget. Och, om jag får tolka, även en rädsla för svenska förluster.
Det krävs ökat internationellt samarbete
Ekonomi är kortsiktigt, budget likaså. Det är politiskt förankrat och styrs oroväckande mycket av den typ av samhälle politikerna såväl uppfattar att de lever i och den värld de vill se. Jag anser att det är dags att vakna upp och se till fakta. De krig som idag bedrivs på flera håll i världen är av annan karaktär än vad krig var innan murens fall i början av 90-talet. Dessa krig kräver en helt annan bemötning; iform av samarbete, kunskap och satsningar. Insikt i att dagens nya krig, även om de är av interstatlig karaktär, är ett hot, en kostnad och ett tryck mot såväl vår del av världen, som den afrikanska och arabiska (där majoriteten av dagens nya interstatliga krig bedrivs). Vi ser kostnaderna i stora flyktingstormar, bistånd, svårigheter till utländska investeringar (FDI), organiserad brottslighet, miljöförstöringar och andra viktiga sektorer vi, på ett eller annat sätt, varje dag läser och kommer i kontakt med. Det sker lika mycket i Göteborg som i Darfur och Kabul. På internationell nivå ser vi ökad terrorism, oroligheter, fattigdom och relativa deprivationsgap. Oroligheter sprider sig, de internstatliga konflikterna blir globala genom en stor diaspora och globaliseringen. Vi kan därmed inte längre prata om inbördeskrig i gammal klassisk mening. Idag länkas konflikterna samman och en fallande dominobricka tar med sig andra. Dagens inbördeskrig är, drastiskt sett, lika internationella som mellanstatliga krig.
Vi kan inte längre leva efter Kalla Krigets konfliktmönster. Vi kan inte längre prata om ett neutralt Sverige eller värna om den svenska neutraliteten. Idag finns inga neutrala stater eller alliansbyggen i stil med vad vi såg under Kalla Kriget. Idag handlar det inte om att ställa sig utanför ett ideologiskt terrorbalanssystem, utan att ta sitt ansvar i en globaliserad värld. Sverige måste ta steget ut och vara en del av den internationella säkerhetsgemenskapen. Det betyder inte att vi skall göra en 'Storbritannien' och ställa upp med trupper i Irak, att vi skall bli en del av det ”krigsälskade” Väst. Detta är försvar på gamla klassiska krigsgrunder och det fungerar inte. Vi kan inte möta dagens problem med gårdagens metoder, som President Obama uttryckte det. Vi måste hitta nya. Och jag tror att de nya sätten finns i ett ökat internationellt samarbete, reformering av NATO, reformering av FN:s Säkerhetsråd och en ökad kunskapspridning bland världens regeringsmakter och försvarsmakter, samt diskussion.
Vad är mest kostsamt?
Den svenska Regeringen och Försvarsmakten bör ta sig en funderare på vilken form av kostnad som är mest påtaglig; den som är kortsiktig i form av ökat ekonomiskt anslag för internationella styrkor eller den som är långsiktig i form av ökade antal flyktingar, sociala svårigheter, organiserad brottslighet, minskad hållbar utveckling och ökad främlingsfientlighet. Det är Sveriges ansvar, precis som det är USA, Storbritanniens, Rysslands, Kinas, Australiens. Vi lever alla i en globaliserad värld där vi är sammanlänkade i andra strukturer än i allianser.
Annars riskerar vi att sätta ett pris på världen som framtida generationer får betala.
Diskussionen är utmärkt och är en viktig del i en ökad medvetenhet om att världen håller på att förändras. Säkerhetshot ser inte längre ut som dem gjorde under Kalla Kriget. Konfliktmönstren har förändrats. Ser man överlag på antalet konflikter efter Kalla Kriget finner vi en gemensam, tydlig nämnare för 95% av alla konflikter; de är alla av interstatlig karaktär. Om man bortser, om jag får generalisera, från Iraks invasion av Kuwait i början av 90-talet och Rysslands krig med Georgien i augusti ifjol, har krigen varit interstatliga. De har byggts på etnicitet, identitet och konflikter mellan olika klangrupper. Vi såg det i Balkan i mitten av 90-talet då Jugoslavien föll samman, vi har sett det i Rwanda, Somalia, Afghanistan, Ryssland/Tjetjenien och en rad afrikanska stater. Krig inom stater, inte mellan stater. Krig startad genom inre spänning, inte yttre.
Dagens nya krig
I de diskussioner som förs och de inlägg i debatter som görs angående Sveriges nedrustning/effektivisering finns det en känsla av gammal klassisk krigspolitik. Om hot mot gränser och statens överlevnad. Om risk för ockupation och invasion. Om hot från starkare stater. Maktrealism heter det på IR-språk. Den typ av retorik som kom fram i samband med WW2:s slut och Kalla krigets uppkomst. Ryskt hot. Amerikanskt hot. Bipolaritet och allianser.
Att säga att Sverige idag står utan hot är orealistiskt och dåraktigt. Sverige är, precis som de flesta stater, på ett eller annat sätt utsatt för hot. Men dagens internationella hot är av annan typ än vad de typiska mellanstatliga hoten är. Dagens internationella hot utspelar sig hundratals mil från staten och utsätter inte Sveriges direkta territorium. Det försigkommer ingen invasion eller ockupation av Svensk mark eller dylikt. Istället utspelar sig hotet i organiserad brottslighet, i ökade illegala flyktingströmmar och konflikter mellan invandrargrupper. De etniska konflikterna utspelar sig på svenskt territorium och utsätter vår säkerhet. Vad som sker i Somalia, i Kongo, i Afghanistan, i Israel/Palestina är inte bara ett säkerhetshot för staten i sig, det är ett globalt säkerhetshot och riskerar vårt väl och ve. Vad som sker på den internationella arenan är vår sak, precis av samma karaktär som Finland var vår sak.
I diskussionen om den nya svenska försvarspolitiken fanns även ett förslag på att utvidga den internationella styrkan till 2000 man. Fortfarande en relativt blygsam summa soldater, men ändå en ökning. Denna utvidgning stoppades och minskades till 1000 man. Orsaken är att kostnaden blir för hög för försvarsmaktens budget. Och, om jag får tolka, även en rädsla för svenska förluster.
Det krävs ökat internationellt samarbete
Ekonomi är kortsiktigt, budget likaså. Det är politiskt förankrat och styrs oroväckande mycket av den typ av samhälle politikerna såväl uppfattar att de lever i och den värld de vill se. Jag anser att det är dags att vakna upp och se till fakta. De krig som idag bedrivs på flera håll i världen är av annan karaktär än vad krig var innan murens fall i början av 90-talet. Dessa krig kräver en helt annan bemötning; iform av samarbete, kunskap och satsningar. Insikt i att dagens nya krig, även om de är av interstatlig karaktär, är ett hot, en kostnad och ett tryck mot såväl vår del av världen, som den afrikanska och arabiska (där majoriteten av dagens nya interstatliga krig bedrivs). Vi ser kostnaderna i stora flyktingstormar, bistånd, svårigheter till utländska investeringar (FDI), organiserad brottslighet, miljöförstöringar och andra viktiga sektorer vi, på ett eller annat sätt, varje dag läser och kommer i kontakt med. Det sker lika mycket i Göteborg som i Darfur och Kabul. På internationell nivå ser vi ökad terrorism, oroligheter, fattigdom och relativa deprivationsgap. Oroligheter sprider sig, de internstatliga konflikterna blir globala genom en stor diaspora och globaliseringen. Vi kan därmed inte längre prata om inbördeskrig i gammal klassisk mening. Idag länkas konflikterna samman och en fallande dominobricka tar med sig andra. Dagens inbördeskrig är, drastiskt sett, lika internationella som mellanstatliga krig.
Vi kan inte längre leva efter Kalla Krigets konfliktmönster. Vi kan inte längre prata om ett neutralt Sverige eller värna om den svenska neutraliteten. Idag finns inga neutrala stater eller alliansbyggen i stil med vad vi såg under Kalla Kriget. Idag handlar det inte om att ställa sig utanför ett ideologiskt terrorbalanssystem, utan att ta sitt ansvar i en globaliserad värld. Sverige måste ta steget ut och vara en del av den internationella säkerhetsgemenskapen. Det betyder inte att vi skall göra en 'Storbritannien' och ställa upp med trupper i Irak, att vi skall bli en del av det ”krigsälskade” Väst. Detta är försvar på gamla klassiska krigsgrunder och det fungerar inte. Vi kan inte möta dagens problem med gårdagens metoder, som President Obama uttryckte det. Vi måste hitta nya. Och jag tror att de nya sätten finns i ett ökat internationellt samarbete, reformering av NATO, reformering av FN:s Säkerhetsråd och en ökad kunskapspridning bland världens regeringsmakter och försvarsmakter, samt diskussion.
Vad är mest kostsamt?
Den svenska Regeringen och Försvarsmakten bör ta sig en funderare på vilken form av kostnad som är mest påtaglig; den som är kortsiktig i form av ökat ekonomiskt anslag för internationella styrkor eller den som är långsiktig i form av ökade antal flyktingar, sociala svårigheter, organiserad brottslighet, minskad hållbar utveckling och ökad främlingsfientlighet. Det är Sveriges ansvar, precis som det är USA, Storbritanniens, Rysslands, Kinas, Australiens. Vi lever alla i en globaliserad värld där vi är sammanlänkade i andra strukturer än i allianser.
Annars riskerar vi att sätta ett pris på världen som framtida generationer får betala.
Kommentarer
Trackback
