Len's blogg

Isabella "Blondinbella" Löwengrip har bränt ut sig och tar en bloggpaus. Kanske tillfälligt, kanske förevigt. Åtminstone om man skall tro tolkningarna som gjorts i media och hennes "uttalande" i bloggen. Själv är jag ingen flitig läsare av Blondinbella och det är mestadels i media man stöter på denna 17 åring, men jag reagerade starkt när jag läste om hennes beslut och orsaken till beslutet. Och tyvärr kan jag inte säga att jag är förvånad, men vad som gör mig ledsen är att det fått gå så långt.

Att vara ung och driftig är på många vis en dödsdom. Man vill vara framgångsrik inom alla områden, någon omänsklig tanke om att man klarar av allting. Att man skall klara av allting och att misslyckande är detsamma som tecken på brist på styrka och diciplin. Det är oroande hur många unga som känner detta och själv är jag definitivt en av dem. Eller snarare, jag var en av dem. När jag var i Isabellas ålder höll jag på att gå in i väggen på grund av att jag skulle vara den perfekt lyckade människan med bäst betyg, framgång som elevrådsordförande, vara delaktig i flest utomskolmässiga aktiviteter som FN-föreningen och konferenser. Jag skulle skriva ett perfekt projektarbete som skulle bli storslaget och hade ständiga järn i elden. Resultatet hade blivit katastrofalt utan min familj och vänner som satte stopp för det och fick mig, sakta men säkert, att inse vad som är viktigt i livet. De lärde mig säga nej och idag, men faktiskt inte förrän idag, har jag äntligen kommit dithän att jag prioriterat bort det mesta utöver mina universitetsstudier. Det är ett ständigt givande och tagande, och jag valde min framtida karriär som forskare mot att bli en ständigt uppbokad ungdom.

Jag hoppas Isabella Löwengrip har lika bra människor omkring sig som får henne att sätta stopp för denna cirkus. Hon är satt under en omänsklig press; inte bara för en 17 åring, utan för en människa. Det som ter sig så lätt och roligt på ytan blir en pina när det blir krav och tvång. Och för en 17 åring med de viktiga gymnasiestudierna i ryggen och drömmarna om juristprogrammet finns det bara en väg att gå - och det är den hon valt. Det är aldrig värt det, trots att man tror det när man sitter mitt uppe i ekorrhjulet.

Jag har tackat nej till min ordförandeplats i RVS och påtänkta engagemang i Utrikespolitiska föreningen, samt andra funderingar jag hade för att jag insåg någonstans att det räcker gott och väl med mina studier. Det räddade mig från utbrändhet och jag är mer än tacksam för de råd jag fått på vägen. Jag hoppas med hela mitt hjärta att Isabella får liknande råd och att hon hoppar av tåget innan det krossar henne. För har man en gång varit mitt i elden är det omöjligt att helt komma därifrån.